Färgen på änden av en volframelektrod är inte dekoration. Den talar om vilken oxid som är inblandad i volframen, och därmed hur elektroden tänder, hur länge spetsen håller formen och om den passar för likström, växelström eller båda. Här går vi igenom färgkoderna enligt standarden, vilka legeringar som passar för AC och DC, hur du väljer diameter efter strömstyrka och hur spetsen ska slipas.
Standarden bakom färgerna
Färgkoderna för TIG-elektroder styrs av ISO 6848 (motsvarande EN 26848). Beteckningen börjar med W för volfram (wolfram), följt av en bokstav för oxiden och en siffra för halten i tiondels procent. WC20 betyder alltså volfram med 2,0 procent ceriumoxid.
En viktig sak innan vi går vidare: färgen är en snabbreferens, men det är beteckningen som gäller. Leverantörer har genom åren använt egna färger för vissa blandningar, särskilt för de så kallade multioxid-elektroderna. Läs alltid koden på kartongen eller i datablad innan du lägger elektroden i brännaren, och håll isär olika sorter i verktygslådan.
De vanligaste färgerna enligt ISO 6848
- Grön, WP: ren volfram, minst 99,5 procent. Klassisk elektrod för AC-svetsning av aluminium på äldre transformatormaskiner.
- Grå, WC20: 2 procent ceriumoxid. Bra tändning vid låg ström, fungerar på både AC och DC. Det här är den allround-elektrod de flesta verkstäder bör ha som standard.
- Guld, WL15: 1,5 procent lantanoxid. Stabil båge och lång livslängd, fungerar på AC och DC.
- Blå, WL20: 2 procent lantanoxid. Ett vanligt ersättningsval för thoriumelektroder, med lika bra tändning och utan strålning.
- Röd, WT20: 2 procent thoriumoxid. Mycket bra på DC och länge branschstandard, men thorium är svagt radioaktivt.
- Vit, WZ8: 0,8 procent zirkoniumoxid. Används främst för AC-svetsning av aluminium när du vill att kulan i spetsen ska hålla formen och inte förorena svetsen.
- Lila och turkos: används ofta för multioxid-elektroder med blandningar av sällsynta jordartsmetaller. Här skiljer sig tillverkarna åt, så koden på förpackningen avgör.
Röd eller inte röd: thoriumfrågan
Röda thoriumlegerade elektroder är fortfarande lätta att få tag på och många äldre svetsare svär vid dem för DC-svetsning av stål och rostfritt. Problemet är slipdammet. När du slipar en WT20 bildas fint damm med radioaktivt thorium som kan andas in, och det är dammet som är risken.
I praktiken finns ingen anledning att välja röd i en modern verkstad. Grå WC20 och blå WL20 ger likvärdig tändning och stabilitet på inverterdrivna maskiner, och de slipas utan samma skyddsåtgärder. Har ni röda kvar: slipa dem med punktutsug och separat skiva.
AC eller DC: välj legering efter jobbet
Likström (DC) för stål och rostfritt
Vid DC-svetsning med elektroden på minuspolen hamnar ungefär två tredjedelar av värmen i arbetsstycket. Elektroden håller sig relativt sval och kan slipas till en skarp spets. Grå WC20 är förstahandsvalet för tunnplåt och låg ström, eftersom den tänder pålitligt redan under 10 A. För tjockare gods och högre ström är blå WL20 eller guld WL15 ett bra val, de tål värmen något bättre och spetsen rundas inte av lika fort.
Mer om gasskydd, strömnivåer och efterbehandling på rostfritt hittar du i vår guide om att TIG-svetsa rostfritt stål.
Växelström (AC) för aluminium och magnesium
Vid AC-svetsning växlar polariteten hela tiden och elektroden blir betydligt varmare. På äldre transformatormaskiner var grön WP eller vit WZ8 standard, eftersom de bildar en jämn kula i spetsen. På moderna inverterbaserade AC/DC-maskiner, till exempel JASIC:s AC/DC-modeller, fungerar grå WC20 eller en lantanlegerad elektrod oftast bättre. Spetsen kan då hållas spetsigare och bågen blir smalare.
Balansinställningen spelar också in. Ju mer rengörande positiv halvperiod du kör, desto varmare blir elektroden och desto större diameter behövs. Våra tips för att svetsa aluminium går igenom balans och frekvens mer i detalj.
Diameter mot strömstyrka
Diametern avgör hur mycket ström elektroden klarar innan spetsen smälter. Följande intervall är riktvärden för DC med elektroden på minus och legerad volfram. På AC sjunker kapaciteten, räkna grovt med 60 till 70 procent av DC-värdet.
- 1,0 mm: cirka 10 till 70 A. Mycket tunt material, folie och precisionsarbete.
- 1,6 mm: cirka 50 till 150 A. Tunnplåt upp till 2 till 3 mm.
- 2,4 mm: cirka 120 till 250 A. Den vanligaste diametern i industrin, täcker det mesta från 2 till 6 mm gods.
- 3,2 mm: cirka 200 till 350 A. Tjockare gods, ofta med vattenkyld brännare.
- 4,0 mm: cirka 300 till 450 A. Grovt gods och höga strömmar.
Om du ligger i överkant av ett intervall under långa fogar, gå upp en storlek. Spännhylsan måste passa diametern, annars blir kontakten dålig. Svetsar du regelbundet över 200 A är det dags att se över brännaren också, vår guide till vattenkylda TIG-brännare förklarar när det lönar sig.
Vad kostar det i praktiken?
RIMAC säljer 175 mm-elektroder i kartonger om tio. En kartong RIMAC grå 2,4 x 175 mm ligger runt 1 500 kr, och grå 1,6 x 175 mm från omkring 1 400 kr. Resten av sortimentet hittar du på RIMAC:s varumärkessida. Kontrollera beteckningen i produktbladet innan du beställer en annan färg, av skälen ovan.
Slipning av spetsen
En dåligt slipad elektrod förstör mer svetsar än en felaktig legering. Grundreglerna är enkla men följs sällan.
- Slipa i längsriktningen. Slipspåren ska gå mot spetsen, inte runt elektroden. Tvärgående repor gör att bågen hoppar mellan dem och blir orolig.
- Konlängd 2 till 2,5 gånger diametern. För en 2,4 mm-elektrod betyder det en kon på ungefär 5 till 6 mm.
- Spetsvinkel efter ström. Runt 20 till 30 grader för låg ström och tunt material, 45 till 60 grader för högre ström och bättre inträngning. Spetsigare ger bredare båge, trubbigare ger smalare och djupare.
- Platta av spetsen lite vid hög ström. En liten avfasning på 0,2 till 0,5 mm förhindrar att toppen smälter av och hamnar i smältan.
- Egen slipskiva. Använd en diamantskiva eller en skiva som bara används för volfram. Stålrester på skivan förorenar elektroden.
För verkstäder med flera TIG-svetsare är en dedikerad elektrodslip värd pengarna. Den ger samma vinkel varje gång, slipar alltid i längsriktningen och samlar upp dammet. En wolframelektrodslip för 1,6 till 5,0 mm med ställbar vinkel mellan 0 och 60 grader kostar runt 9 000 kr, vilket tjänas in på färre omgjorda fogar.
Utstick och gaslins
Hur långt elektroden sticker ut ur gaskåpan påverkar också resultatet. Normalt utstick är 3 till 6 mm. Behöver du längre utstick för att nå in i hörn eller rörfogar är en gaslins nästan obligatorisk. Ett RIMAC IC gaslinsset för 17/18/26 och 2,4 mm kostar runt 340 kr och ger ett lugnare gasflöde så att elektroden kan sticka ut 10 till 15 mm utan att skyddet tappas.
Vanliga fel och vad de betyder
- Spetsen blir blå eller svart efter svetsning: för kort efterströmningstid för gasen. Öka till minst 1 sekund per 10 A.
- Kula bildas på DC: för hög ström för diametern eller fel polaritet. Kontrollera att elektroden ligger på minus.
- Bågen vandrar åt sidan: tvärslipad eller förorenad spets. Slipa om.
- Volfram i svetsen: elektroden har doppats i smältan. Bryt av den förorenade delen och slipa ny spets, att bara slipa bort ytan räcker inte.
Sammanfattning
Färgkoden ger dig en snabb fingervisning, men beteckningen på kartongen är det som räknas. För de flesta svenska verkstäder räcker grå WC20 i 1,6 och 2,4 mm till nästan allt arbete på både stål, rostfritt och aluminium på moderna inverter. Välj blå WL20 eller guld WL15 när strömmen blir högre, undvik röd thoriumelektrod om du inte har ordentligt utsug vid slipningen, och dimensionera diametern efter strömstyrkan med marginal på AC. Slipa alltid i längsriktningen med en dedikerad skiva eller elektrodslip. Fler tillbehör för TIG och övrig svetsning finns i kategorin svets och verkstad.
